Reflektion v 38

Jag du och vi. Boris, Bobby, gänget o jag.

Veckan har varit skitkul, väldigt jobbig och extremt konstig.

Det handlade om identitet och att kunna sätta ord på sig själv, åtta stycken till en början. Självklart jag tvekade, sneglade var som vanligt extremt osäker.Men under veckan känns det som jag fått ord på mig själv jag tycker att övningarna har varit

väldigt roliga och nyttiga.Att jag skulle våga ställa mig och prata om mig själv i fem minuter kändes helt otänkbart bara för en vecka sedan.Men övningarna

och tejpen (den som vi använde i att skapa ramen runt våra självporträttoch att binda ihop olika rutor) gjorde underverk och jag tror det är en övning som man kan ta med sig ut i skolan.

När jag kollade på podiet i jakt på något som lockade lite mer så hade jag svårt att välja, flera saker såg roliga ut. Men jag valde två saker som jag tyckte om, katter o kaffe. Katter är ett djur som har min största respekt,

jag är extremt lockad av katten som varelse. Kaffekoppen blev vald dels med tanke på att jag gillade formen och att dricka kaffe innebär ofta ett möte, ett samtal och en vald gemenskap. Sedan tittade jag på en keramik fågel och kände att den lockade nog lite mer, i form och färg och material. Jag band ihop den till mitt självporträtt.

Självporträttet blev liksom till av sig själv, jag hade extremt mycket reklam som jag inte slängt än. Äggkartongerna skulle till en vän och i en av påsarna

hittade jag mitt tovade monster. Det första jag gjorde när jag skulle börja med mitt porträtt var att jag satt och lindande garn runt en flaska. I flera timmar lindande jag och funderade på att linda in olika delar i garn, men ju mer jag tänkte på det ju mindre ville jag göra det. Jag såg att många gjorde tydliga figurer med huvud och axlar och jag bestämde mig för att göra en byst.

Jag valde att använda mig av all min reklam,för som en del av samhället så matas man varje dag av hur man skall vara och vart man skall köp den billigaste köttbiten för dagen. Samtidigt som jag kan störa mig så otroligt på dålig reklam. Jag gjorde en fram&baksida på mitt porträtt, på baksidan satte jag mina gråa tovade ansikten.Gråa dagar är dåtid. Även om det såg förvirrande ut så hade jag en tanke med mina saker, ballongerna använder jag mig av i mitt skapande i keramik, några av orden som syns är ord som är viktiga för mig och har betydelse. Jag har helt bortsett från vad de är, företagsnamn och delar av dem. För min tanke var att folk skulle läsa orden se alla små delarna,Att sedan de flesta bara såg massan, att det var rörigt blev lite spännande samtidigt. Men jag är hyfsat nöjd med självporträttet. Det blev mycket färg och mycket ägg.

Lärarinnan K sa att mitt porträtt var uppbyggt som en tavla och kanske är det så, jag tänkte på färg och blev medveten om att jag tittar inte på detaljer alls samtidigt så ville jag juatt de som tittade skulle se de sakerna som jag valt ut och orden som jag visat.

Jag minns att under veckan så var det en klasskamrat som sa att hon var trött på processen, att hon ville inte ta del av den från elevperspektivet utan skulle gå in i det med blivande lärarögon

och jag blev intresserad och ser ju helt klart att jag är mitt inne i min process.

Jag tycker det är spännande för att jag märker att jag förändras och att jag känner varje dag att jag skulle göra saker annorlunda idag mot igår.

jag ser det som en förändring mot något annat och det är säkert just det som jag skall dokumentera.

Något som jag upptäckt hos mig själv är ju att jag är mycket antingen eller. Jag står på ett ben och tvekar, framåt eller bakåt, si eller så.

Men under veckan så har jag blivit mer säker på att bakåt är ingen väg, det är flykt.

Jag gillade workshopen också för att den hade en tydlig start, en process sattes igång och det är spännande nu att se att processen inte behöver

innebära blod svett och tårar. Bara lite tejp leksaker och slogans så som Nyfiket bus i kreativt hus.

Och att den hade ett tydligt avslut.

Samtidigt är jag medveten om att förändringen sker ju så mycket tidigare än nu i slutet av veckan.

Så jag skall försöka få ord på mina tankar snabbare, då ser man nog förändringen tydligare.

Jag kan tänka mig att detta är en väldigt bra övning att använda sig av i nya klasser. Man blir presenterad och får förklara vem man är

på ett väldigt avdramatiserat sätt.

I en tid då allt handlar om gemenskap blir vissa väldigt glada över att välja ord som även andra skrivit, man är inte olik men samtidigt så otroligt unik i och med att även de människor man hade mycket gemensamma ord med, porträtten blev ju helt olika. Att se att även om man använder samma ord på sig själv så är man unik.

Under fredagens lektion skapades Boris.

Den lilla stenpojken växte fram ur en slät, rund ganska mörk sten.

Han blev en ångestfylld liten herre med två ansikten, ett av ångest och ett av nyfikenhet. Jag ser nu på bilden att nyfikenheten är större än ångesten, vilket är bra för jag ser ju mig själv så tydligt i bilden. Sedan vet jag inte om det är den jag är idag eller den jag var då, när jag var tonåring. Men jag tror att man fyller stenen med det liv och de egenskaper man har närmast, sig själv. Jag känner mig iakttagande, sneglande och lyssnande. Dock så fick min figur inget hår, det är något som talar mot självporträtts idén men jag pratade med en i klassen och hon gav mig namnet på sjukdomen som min lilla stenpojke lider av palopecia Universalis.

När sedan våra Tonåringar i sten samlades ihop skulle de blida grupper.Boris blev bästa kompis med Bobby, en skräpmatsätande seriefantast med nörd egenskaper.

Dessa två nämnda karaktärer bildade grupp med Jim & Linn. Här sker ju en förändring för nu är det många som skall ge egenskaper och tankar till min lilla Boris, vissa saker höll jag fast vid mer än andra.

Så tillslut hade våra teckningar bildar grupper, över de gruppindelningarna som redan gjorts. Med mycket ensamhet en del protest och lite ångest gemensamt.

Denna vecka har för mig varit väldigt jobbig, konstig och rolig. Men jag ser det som en del av processen, tids nog så klarnar jag.

Cordula Morich