Reflektion v 40

Så vad har vi gjort i veckan som gått?

vi har varit kreativa, produktiva, spontana och vi har tvingat fram ord, flöde och gjort små saker stora. Kul. Utmattande men kul.

Morgonmötet redde ut trådarna för mig. Nu förstår jag tanken och jag förstår varför och det känns skönt.

Kopiera, Snatta, sno, knycka, småstjäla, stjäla småsaker, stjäla, ta, tulla, norpa, nalla, snylta, och sampla.

När M pratade om detta så kom jag och tänka på den bild jag fick av min bror för ett tag sedan,

Måndags föreläsningen om bildämnets historia var intressant

Tisdagen.

M berättade lite om upplägget att vi vecka 42 skall redovisa något, jag vet inte än vad det är men vi fick lite, information på vad man skall tänka på.

Tydlighet och att du skall vara medveten om vad du skall säga. Att den röda tråden skall kunna spåras och gärna i användning av metaforer. Men det som fastnade mest på denna dagen var den kreativitets övning, prövning som vi fick uppleva då vi under tidspress skulle göra vissa saker. Vi gjorde övningar då vi snabbt skulle teckna, skriva, stryka över, flödesskriva och skriva en historia

om att jag är sådan som.

Jag är en sådan som..

Vi fick reda på att man skulle läsa upp alla historierna i ringen. Fan

Jag har redan tänkt att jag skulle vilja stänga igen mig själv

inte vara så fläkande, jag vill lappa ihop mig själv och visa

en annan Sara, samma Sara från ett annat håll.

Men det första jag tänkte var att jag är en sådan som gråter lätt..

FAn det kan jag ju inte skriva .. sudda sudda ..

Jag är en sådan som tvekar ..

Allt jag började med gick rätt in på mig till min kärna.

Jag visste att jag nog inte skulle klara att läsa upp det,

så jag bestämde mig att vara neutral, en ytskrapa ..

Jag är en sådan som är oroligt .. fan fan .. sudda sudda ..

Därav blev min första mening Jag är en sådan som suddar mycket.

För jag funderade på vad jag skulle kunna läsa upp.

Sedan när hon framför mig läste upp sin text svartnade det för mina ögon,

men jag tänkte att det är ju ingen annan som vet min oro

pratar jag bara lugnt och andas så kommer jag nog klara detta.

Min text var inte lång men den var så jag kunde läsa den.

För mig var övningen väldigt jobbig, men att höra allas jag är som historier, det är en ynnest att fått vara med i deras berättande. Så modigt gjort, så starka texter.

Onsdagen gick åt till en intervju, sömn och läsning.

Torsdagens övningar handlade om att bli medveten om sitt seende.

Det är så nyttigt att bli medveten om hur jag tänker, för så fort mitt första porträtt var gjort så började jag ursäkta mig först för mig själv sedan för den jag målade av. Gammalt mönster går igen.

När vi satt runt bordet var det extremt kul att se skillnaderna på den statiska bilden och de vibrerande snurrande figurerna, en jättekul övning. Det var tydligt med syftet under denna dagen att se att bra teckning inte handlar om avbildning utan om uttryck.

Detta är en övning som jag kommer bära med mig för att använda mig av för att få eleverna att frångå sökanden efter det avbildande teckningen.

Jag ser med spänning fram emot morgondagen .. att bli fysisk med färgen.. yes

Fredagens kropp i kläder teckning var väldigt kul.

Att bli fysisk med färgen, nja det handlade mer om att inte begränsas av ett A3. För mig är ett A3 ganska stort så jag blev lite förvånad själv när en klasskamrat frågade om min bild blev stor och jag sa nej, men sedan när jag kollade igenom bilden så hade jag ju ändå använt mig av nästan 20 ihop tejpade A3. Allt eftersom linjen sökte sig längre ut tejpade jag dit ett nytt papper.

Tyvärr var det tidspress och jag kände mig för stressad för att bli klar, men det handlar ju också om att se, även om jag inte anser att min bladbit blev klar så blev det ju något.

Även om jag började ogilla min lövbit så hade tiden funnits hade jag kanske blivit vän med den igen, Jag såg något annat i den när jag valde den.

Denna vecka har varit så rolig, att få pressa fram kreativitet och skapa. Allt som vi gjort är ju bra övningar att ta med sig till kommande lektioner på skolan.

Jag har alltid haft en tanke om att jag inte kan teckna, för jag har ju sett åt det avbildande tekniken men mycket handlar om att jag har inte tränat och jag kan ju teckna, jag är ovan men det kan man ju alltid öva upp. Måste bara våga lita på linjen.

Detta inlägg skapades när jag lyssnade jag på Christian Kjellvander bland annat:

Two souls, when the mourning comes

Reflektion v 39

Min vecka började med frånvaro.

Sokratiska samtal har jag än så länge bara läst om, och fått förklarat lite grann för mig lite här och lite där, men det låter som något väldigt intressant.

På tisdagen möttes gruppen upp för att gå på konstbienalen ihop, vi tänkte ta Hariton Puchwagner Soft city först men då det var stängt när vi kom dit, så vi gick till konsthallen istället. Där kom vi in till Kutluğ Ataman´s utställning twelve Detta tyckte jag var intressant, lite obehagligt men samtidigt så blir jag nyfiken på denna by, Adana. Hur fungerar det då släktbanden går över liv och död. I jakten på sin identitet, hur funkar detta med att man skall hitta sig själv, när man inte bara har sin nuvarande familj, att man skall ta hänsyn till en före detta familj. För mig känns det suspekt när jag invaggas i dessa intima intervjuver när man sitter framför en stor skärm och man kappslas in i ljud o ljus och dras in i deras olika historier.

Sedan gick vi in i rummet längst in där man ser etsningar på ett tystnat språk.

Och i rummet bakom spelades filmen The last silent movie av Susan Hiller. Jag gillade etsningarna. Men det var inte någon film igång när jag gick in i det bakre rummet.

Men det som påverkade mig mest i denna utställning var Kristina Kvalvik Notes from a Stranger (2009) Det var tre skärmar där det i mitten kom fram text, som om någon skrev den samtidigt. På vardera sida av denna text, så var det två filmer som visade ett öde hus och ett öde kvarter.

Jag kom på mig snabbt att tänka på skräckfilm, jag blev illa tillmods när man såg entre trappor som slutar en meter upp i luften, lägenheter som var övergivna. Varför är det så öde? Ljudet som var svårt att få bild på, men jag tyckte det var obehagligt och jag funderade på vad det var som skapade denna känsla i mig.

För mig känns det hotfullt och mystiskt. Känslan stannade kvar.

Gruppen samtalade om dessa verk, om döden och jag vet att jag tyckte det var intressant, men nu efter alla intryck så minns jag inte exakt våra extremt geniala idéer och tankegångar men tiden flög iväg och vi tog oss till slut till Hariton Puchwagners Soft city. Jag facinerades av hans noggrannhet. Serien fann jag skrämmande o komisk, man skrattar för att i nästa sekund känna obehag. En extrem noggrannhet ett landskap av fönster, något som jag reflekterade över var att man körde fortare i parkeringshuset än på gatorna. Är det så att allt dras in i detta ekorre hjul och att närmast virveln så går det ju snabbare neråt, utför.

Världkulturmuseet. Kaffe, smörgås och liedman.

Han pratade om globalisering och kunskap, han staplade upp de olika orden i under rubriker och det han säger är optimistisk, bara vi möter det okända främmande med nyfikenhet istället för rädsla. Sedan var jag på mitt valda seminarium och jag satt kvar för att lyssna på Michael Azar tänkte jag, men det blev en diskussionsövning och det var intressant men jag var nog ganska frånvarande i denna. Men det pratades om kultur, mångkultur och hurvida det är ett ord att använda överhuvud taget. Jag hade inte tänkt på det sättet innan, men samtidigt när man hör förklaringen så är det ju så totalt logiskt. Att dela upp och ge folk namn är ju för att skilja ut dem ifrån något . Att ordet mångkultur förutsätter att du har en kultur som anses vara nummer ett, och sedan kommer de andra. När man då är mer benägen att se kulturella skillnader än politiska skillnader så skapar det två delar av samhället som har svårt att mötas över rädslan för varandra.

Under Torsdagen hade vi föreläsning av Joakim Forsemalm, han hade doktorerat i långgatorna. Han pratade om långgatornas unika samverkan, men det var tanken på att stadskärnan skall flytta som skapade frågor och diskussioner . jag tänkte samtidigt att den dagen då stadskärnan skall flytta inte kommer komma, vi kommer inte märka av det för jag tror att lobbyister kommer skapa en vilja att bosätta sig där. Det kommer smygande. Han trodde dock inte det skulle bli gentrifiering på långgatorna. Men identiteten av långgatorna är att de kommer fortsätta att vara unika så länge som de inte blir någon gågator.

Fredagen började med en föreläsning av Fredric gunve namnet på föreläsningen var digitalteknik/framtidkonsten. Men det verkade mer handla om pedagogik o makt. Att man skall vara medveten om vad man säger i allt man inte säger. Vi fick se en tecknad film från 40 talet. Normen innan och efter kriget förklarade Fredric Gunve på ett väldigt tydligt sätt. Man vet ju egentligen inte alls vad som kommer ske, kärnan kan planeras men det är i gråzonen som man inte kan kontrollera. Det konstiga är att jag tycker det var intressant och väldigt förvirrande samtidigt och jag kunde inte koppla ihop det. E ställde frågor som gjorde att det klarnade lite för mig men samtidigt när jag sitter här idag så är det förvirringen som jag tänker på först.

Sist på denna fredag kom Etsuroh Tetsuya

Det var intressant att lyssna på vad han hade gjort och se bilder från Tokyo och Japan

sedan visade han några av sina lektionsidéer och det var väldigt intressant.

Men jag måste lära mig att skriva av mig flera gånger under veckan.

Reflektion v 38

Jag du och vi. Boris, Bobby, gänget o jag.

Veckan har varit skitkul, väldigt jobbig och extremt konstig.

Det handlade om identitet och att kunna sätta ord på sig själv, åtta stycken till en början. Självklart jag tvekade, sneglade var som vanligt extremt osäker.Men under veckan känns det som jag fått ord på mig själv jag tycker att övningarna har varit

väldigt roliga och nyttiga.Att jag skulle våga ställa mig och prata om mig själv i fem minuter kändes helt otänkbart bara för en vecka sedan.Men övningarna

och tejpen (den som vi använde i att skapa ramen runt våra självporträttoch att binda ihop olika rutor) gjorde underverk och jag tror det är en övning som man kan ta med sig ut i skolan.

När jag kollade på podiet i jakt på något som lockade lite mer så hade jag svårt att välja, flera saker såg roliga ut. Men jag valde två saker som jag tyckte om, katter o kaffe. Katter är ett djur som har min största respekt,

jag är extremt lockad av katten som varelse. Kaffekoppen blev vald dels med tanke på att jag gillade formen och att dricka kaffe innebär ofta ett möte, ett samtal och en vald gemenskap. Sedan tittade jag på en keramik fågel och kände att den lockade nog lite mer, i form och färg och material. Jag band ihop den till mitt självporträtt.

Självporträttet blev liksom till av sig själv, jag hade extremt mycket reklam som jag inte slängt än. Äggkartongerna skulle till en vän och i en av påsarna

hittade jag mitt tovade monster. Det första jag gjorde när jag skulle börja med mitt porträtt var att jag satt och lindande garn runt en flaska. I flera timmar lindande jag och funderade på att linda in olika delar i garn, men ju mer jag tänkte på det ju mindre ville jag göra det. Jag såg att många gjorde tydliga figurer med huvud och axlar och jag bestämde mig för att göra en byst.

Jag valde att använda mig av all min reklam,för som en del av samhället så matas man varje dag av hur man skall vara och vart man skall köp den billigaste köttbiten för dagen. Samtidigt som jag kan störa mig så otroligt på dålig reklam. Jag gjorde en fram&baksida på mitt porträtt, på baksidan satte jag mina gråa tovade ansikten.Gråa dagar är dåtid. Även om det såg förvirrande ut så hade jag en tanke med mina saker, ballongerna använder jag mig av i mitt skapande i keramik, några av orden som syns är ord som är viktiga för mig och har betydelse. Jag har helt bortsett från vad de är, företagsnamn och delar av dem. För min tanke var att folk skulle läsa orden se alla små delarna,Att sedan de flesta bara såg massan, att det var rörigt blev lite spännande samtidigt. Men jag är hyfsat nöjd med självporträttet. Det blev mycket färg och mycket ägg.

Lärarinnan K sa att mitt porträtt var uppbyggt som en tavla och kanske är det så, jag tänkte på färg och blev medveten om att jag tittar inte på detaljer alls samtidigt så ville jag juatt de som tittade skulle se de sakerna som jag valt ut och orden som jag visat.

Jag minns att under veckan så var det en klasskamrat som sa att hon var trött på processen, att hon ville inte ta del av den från elevperspektivet utan skulle gå in i det med blivande lärarögon

och jag blev intresserad och ser ju helt klart att jag är mitt inne i min process.

Jag tycker det är spännande för att jag märker att jag förändras och att jag känner varje dag att jag skulle göra saker annorlunda idag mot igår.

jag ser det som en förändring mot något annat och det är säkert just det som jag skall dokumentera.

Något som jag upptäckt hos mig själv är ju att jag är mycket antingen eller. Jag står på ett ben och tvekar, framåt eller bakåt, si eller så.

Men under veckan så har jag blivit mer säker på att bakåt är ingen väg, det är flykt.

Jag gillade workshopen också för att den hade en tydlig start, en process sattes igång och det är spännande nu att se att processen inte behöver

innebära blod svett och tårar. Bara lite tejp leksaker och slogans så som Nyfiket bus i kreativt hus.

Och att den hade ett tydligt avslut.

Samtidigt är jag medveten om att förändringen sker ju så mycket tidigare än nu i slutet av veckan.

Så jag skall försöka få ord på mina tankar snabbare, då ser man nog förändringen tydligare.

Jag kan tänka mig att detta är en väldigt bra övning att använda sig av i nya klasser. Man blir presenterad och får förklara vem man är

på ett väldigt avdramatiserat sätt.

I en tid då allt handlar om gemenskap blir vissa väldigt glada över att välja ord som även andra skrivit, man är inte olik men samtidigt så otroligt unik i och med att även de människor man hade mycket gemensamma ord med, porträtten blev ju helt olika. Att se att även om man använder samma ord på sig själv så är man unik.

Under fredagens lektion skapades Boris.

Den lilla stenpojken växte fram ur en slät, rund ganska mörk sten.

Han blev en ångestfylld liten herre med två ansikten, ett av ångest och ett av nyfikenhet. Jag ser nu på bilden att nyfikenheten är större än ångesten, vilket är bra för jag ser ju mig själv så tydligt i bilden. Sedan vet jag inte om det är den jag är idag eller den jag var då, när jag var tonåring. Men jag tror att man fyller stenen med det liv och de egenskaper man har närmast, sig själv. Jag känner mig iakttagande, sneglande och lyssnande. Dock så fick min figur inget hår, det är något som talar mot självporträtts idén men jag pratade med en i klassen och hon gav mig namnet på sjukdomen som min lilla stenpojke lider av palopecia Universalis.

När sedan våra Tonåringar i sten samlades ihop skulle de blida grupper.Boris blev bästa kompis med Bobby, en skräpmatsätande seriefantast med nörd egenskaper.

Dessa två nämnda karaktärer bildade grupp med Jim & Linn. Här sker ju en förändring för nu är det många som skall ge egenskaper och tankar till min lilla Boris, vissa saker höll jag fast vid mer än andra.

Så tillslut hade våra teckningar bildar grupper, över de gruppindelningarna som redan gjorts. Med mycket ensamhet en del protest och lite ångest gemensamt.

Denna vecka har för mig varit väldigt jobbig, konstig och rolig. Men jag ser det som en del av processen, tids nog så klarnar jag.

Cordula Morich

Fundering

Jag satt en dag och såg hur min ena katt ålade sig på golvet och tiggde magklapp.
Jag såg framför mig att han hade en poängtavla på magen, då iallfall denna katt gärna nafsar efter den hand som närmar sig magen.
Vågar jag försöka mig på en tiopoängare?

Jag var nervös, jag satt i två timmar och tänkte på det.

Jag minns inte ens vad jag sa, det kändes efteråt som om att

jag sa exakt tvärtom mot vad jag tänkte säga.

På en tiondel av den tid jag tänkte använda.

Kajor.

Reflektion

Frågan vi fick var ”vad vill du förändra”.

Jag satte upp lappar i en busskur med ord som temporär, modig och djärv, ställde mig själv därunder och tog kort.
Samhället idag är uppbyggt för att vi skall vara rädda och känna hopplöshet,rädslan håller oss i schack och hindrar oss av rädsla för vad andra skall tycka, normer och prestige. Jag vill inte ta bort all rädsla, för den är också en av anledningarna att vi finns till idag men att skrapa på ytan och ta bort den förlamande energislukande rädslan, den som gör att människan inte ens vågar gå ut i det offentliga rummet i rädslan över att bli nedslagen, influensor och fobier.
Jag är medveten om att jag inte kan förändra en människa, inte ens en fluga att göra något den inte vill. Jag kan inte få människor att bli mer modiga eller att fler skall hitta sin djärvhet. Men jag återkommer hela tiden till att frågan egentligen borde vara "vad vill du förändra hos dig själv". Jag kan inte förändra någon men jag kan förändra mig själv så att någon annan sedan kan bli inspirerad att göra sin förändring.
Så jag vill bli modigare och djärvare och jag är under utveckling.

Reflektion.
Jag hade tidigt en tanke om att jag skulle skapa en tyst stadsbild, att jag skulle göra ett ”rum” i plexiglas och sedan måla över skyltfönster och allt det som gör en stad till en stad. Men det blev inte riktigt som jag tänkte och när jag stod där med min konstiga ställning med plexiglas så kände jag att jag kunde inte riktigt måla över något, för jag gillar ju staden. Jag gillar att det finns massor av affärer och möjligheter, jag väljer att inte trösthandla och försöker att inte köpa fisk som färdats tre varv runt jorden. Jag väljer närproducerat och ekologiskt.
Men myllret av affärer och caféer det tillhör ju stadsbilden och jag kom på att jag vill inte att den skall tystna, jag bor på landet och får tystnaden varje gång jag kommer hem, jag gillar stadens myller så jag övergav min idé.
Jag funderade på vad jag ville förändra och något som stör mig, som jag tänkt på länge är att i en stor stad finns det så mycket ensamhet.
Så för att återgå till mitt plexiglas, så försökte jag måla till vänner hos dem som satt ensam på bänkar, men det misslyckades och jag fick slut på plexiglas. Samtidigt så slog det mig att det offentliga rummet enligt uppgiften kanske handlar om det offentliga rummet hos mig själv, för alla förändringar börjar ju med att man förändrar sig själv först.
När jag sedan var hemma kollade jag på bilderna som jag tagit genom plexiglaset och på mina dit målade vänner. Autofokus på kameran skall man inte ha, bilderna var suddiga och jag var fortfarande väldigt osäker.
Det kändes inte bra. Så jag åkte in till stan och räddade torget från min konstiga installation och kände att jag önskade att jag inte var så rädd hela tiden.

Min tanke föddes då att på en mörk hållplats försöka fånga den rädslan som många känner över att de inte vågar gå ut.
I vår grupp hade vi pratat om en tant som fick biobiljetter men som inte vågade åka in till staden för att utnyttja sina biljetter, av rädslan över att bli nedslagen och rånad. Att människor avstår från saker på grund av rädslan skrämmer mig och jag önskar att jag hade kunnat ge henne mer mod.
Men mer mod ges inte bort, det går inte att önska sig eller att slumpartat hitta. Man får kämpa sig till det och ibland tappar man fokus och ramlar iväg i tankarna, om jag som utomstående hade sett en person med texten modig över sig så hade jag kanske blivit mer medveten själv om vart mitt fokus borde ligga.

Så vad vill jag förändra i det offentliga rummet?
Jag vill ta bort rädslan och få människor att vara lite modigare. Se att de är temporära och att allt är under utveckling och i vissa fall inveckling.
Dessa tankar har gjort att jag är mer medveten om vad jag är rädd för själv, vissa saker vågar jag trotsa och andra tar fortfarande luften ur mig.
Så min rädsla är under lupp, jag försöker utforska, bearbeta och utmana den.
Jag är under utveckling,utbildning och förvandling.
Temporärt står jag här idag imorgon är jag någon annanstans.





veckans länk

Margareta Ryndel

Ny mark

Test