Min vecka började med frånvaro.
Sokratiska samtal har jag än så länge bara läst om, och fått förklarat lite grann för mig lite här och lite där, men det låter som något väldigt intressant.
På tisdagen möttes gruppen upp för att gå på konstbienalen ihop, vi tänkte ta Hariton Puchwagner Soft city först men då det var stängt när vi kom dit, så vi gick till konsthallen istället. Där kom vi in till Kutluğ Ataman´s utställning twelve Detta tyckte jag var intressant, lite obehagligt men samtidigt så blir jag nyfiken på denna by, Adana. Hur fungerar det då släktbanden går över liv och död. I jakten på sin identitet, hur funkar detta med att man skall hitta sig själv, när man inte bara har sin nuvarande familj, att man skall ta hänsyn till en före detta familj. För mig känns det suspekt när jag invaggas i dessa intima intervjuver när man sitter framför en stor skärm och man kappslas in i ljud o ljus och dras in i deras olika historier.
Sedan gick vi in i rummet längst in där man ser etsningar på ett tystnat språk.
Och i rummet bakom spelades filmen The last silent movie av Susan Hiller. Jag gillade etsningarna. Men det var inte någon film igång när jag gick in i det bakre rummet.
Men det som påverkade mig mest i denna utställning var Kristina Kvalvik Notes from a Stranger (2009) Det var tre skärmar där det i mitten kom fram text, som om någon skrev den samtidigt. På vardera sida av denna text, så var det två filmer som visade ett öde hus och ett öde kvarter.
Jag kom på mig snabbt att tänka på skräckfilm, jag blev illa tillmods när man såg entre trappor som slutar en meter upp i luften, lägenheter som var övergivna. Varför är det så öde? Ljudet som var svårt att få bild på, men jag tyckte det var obehagligt och jag funderade på vad det var som skapade denna känsla i mig.
För mig känns det hotfullt och mystiskt. Känslan stannade kvar.
Gruppen samtalade om dessa verk, om döden och jag vet att jag tyckte det var intressant, men nu efter alla intryck så minns jag inte exakt våra extremt geniala idéer och tankegångar men tiden flög iväg och vi tog oss till slut till Hariton Puchwagners Soft city. Jag facinerades av hans noggrannhet. Serien fann jag skrämmande o komisk, man skrattar för att i nästa sekund känna obehag. En extrem noggrannhet ett landskap av fönster, något som jag reflekterade över var att man körde fortare i parkeringshuset än på gatorna. Är det så att allt dras in i detta ekorre hjul och att närmast virveln så går det ju snabbare neråt, utför.
Världkulturmuseet. Kaffe, smörgås och liedman.
Han pratade om globalisering och kunskap, han staplade upp de olika orden i under rubriker och det han säger är optimistisk, bara vi möter det okända främmande med nyfikenhet istället för rädsla. Sedan var jag på mitt valda seminarium och jag satt kvar för att lyssna på Michael Azar tänkte jag, men det blev en diskussionsövning och det var intressant men jag var nog ganska frånvarande i denna. Men det pratades om kultur, mångkultur och hurvida det är ett ord att använda överhuvud taget. Jag hade inte tänkt på det sättet innan, men samtidigt när man hör förklaringen så är det ju så totalt logiskt. Att dela upp och ge folk namn är ju för att skilja ut dem ifrån något . Att ordet mångkultur förutsätter att du har en kultur som anses vara nummer ett, och sedan kommer de andra. När man då är mer benägen att se kulturella skillnader än politiska skillnader så skapar det två delar av samhället som har svårt att mötas över rädslan för varandra.
Under Torsdagen hade vi föreläsning av Joakim Forsemalm, han hade doktorerat i långgatorna. Han pratade om långgatornas unika samverkan, men det var tanken på att stadskärnan skall flytta som skapade frågor och diskussioner . jag tänkte samtidigt att den dagen då stadskärnan skall flytta inte kommer komma, vi kommer inte märka av det för jag tror att lobbyister kommer skapa en vilja att bosätta sig där. Det kommer smygande. Han trodde dock inte det skulle bli gentrifiering på långgatorna. Men identiteten av långgatorna är att de kommer fortsätta att vara unika så länge som de inte blir någon gågator.
Fredagen började med en föreläsning av Fredric gunve namnet på föreläsningen var digitalteknik/framtidkonsten. Men det verkade mer handla om pedagogik o makt. Att man skall vara medveten om vad man säger i allt man inte säger. Vi fick se en tecknad film från 40 talet. Normen innan och efter kriget förklarade Fredric Gunve på ett väldigt tydligt sätt. Man vet ju egentligen inte alls vad som kommer ske, kärnan kan planeras men det är i gråzonen som man inte kan kontrollera. Det konstiga är att jag tycker det var intressant och väldigt förvirrande samtidigt och jag kunde inte koppla ihop det. E ställde frågor som gjorde att det klarnade lite för mig men samtidigt när jag sitter här idag så är det förvirringen som jag tänker på först.
Sist på denna fredag kom Etsuroh Tetsuya
Det var intressant att lyssna på vad han hade gjort och se bilder från Tokyo och Japan
sedan visade han några av sina lektionsidéer och det var väldigt intressant.
Men jag måste lära mig att skriva av mig flera gånger under veckan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar