Reflektion

Frågan vi fick var ”vad vill du förändra”.

Jag satte upp lappar i en busskur med ord som temporär, modig och djärv, ställde mig själv därunder och tog kort.
Samhället idag är uppbyggt för att vi skall vara rädda och känna hopplöshet,rädslan håller oss i schack och hindrar oss av rädsla för vad andra skall tycka, normer och prestige. Jag vill inte ta bort all rädsla, för den är också en av anledningarna att vi finns till idag men att skrapa på ytan och ta bort den förlamande energislukande rädslan, den som gör att människan inte ens vågar gå ut i det offentliga rummet i rädslan över att bli nedslagen, influensor och fobier.
Jag är medveten om att jag inte kan förändra en människa, inte ens en fluga att göra något den inte vill. Jag kan inte få människor att bli mer modiga eller att fler skall hitta sin djärvhet. Men jag återkommer hela tiden till att frågan egentligen borde vara "vad vill du förändra hos dig själv". Jag kan inte förändra någon men jag kan förändra mig själv så att någon annan sedan kan bli inspirerad att göra sin förändring.
Så jag vill bli modigare och djärvare och jag är under utveckling.

Reflektion.
Jag hade tidigt en tanke om att jag skulle skapa en tyst stadsbild, att jag skulle göra ett ”rum” i plexiglas och sedan måla över skyltfönster och allt det som gör en stad till en stad. Men det blev inte riktigt som jag tänkte och när jag stod där med min konstiga ställning med plexiglas så kände jag att jag kunde inte riktigt måla över något, för jag gillar ju staden. Jag gillar att det finns massor av affärer och möjligheter, jag väljer att inte trösthandla och försöker att inte köpa fisk som färdats tre varv runt jorden. Jag väljer närproducerat och ekologiskt.
Men myllret av affärer och caféer det tillhör ju stadsbilden och jag kom på att jag vill inte att den skall tystna, jag bor på landet och får tystnaden varje gång jag kommer hem, jag gillar stadens myller så jag övergav min idé.
Jag funderade på vad jag ville förändra och något som stör mig, som jag tänkt på länge är att i en stor stad finns det så mycket ensamhet.
Så för att återgå till mitt plexiglas, så försökte jag måla till vänner hos dem som satt ensam på bänkar, men det misslyckades och jag fick slut på plexiglas. Samtidigt så slog det mig att det offentliga rummet enligt uppgiften kanske handlar om det offentliga rummet hos mig själv, för alla förändringar börjar ju med att man förändrar sig själv först.
När jag sedan var hemma kollade jag på bilderna som jag tagit genom plexiglaset och på mina dit målade vänner. Autofokus på kameran skall man inte ha, bilderna var suddiga och jag var fortfarande väldigt osäker.
Det kändes inte bra. Så jag åkte in till stan och räddade torget från min konstiga installation och kände att jag önskade att jag inte var så rädd hela tiden.

Min tanke föddes då att på en mörk hållplats försöka fånga den rädslan som många känner över att de inte vågar gå ut.
I vår grupp hade vi pratat om en tant som fick biobiljetter men som inte vågade åka in till staden för att utnyttja sina biljetter, av rädslan över att bli nedslagen och rånad. Att människor avstår från saker på grund av rädslan skrämmer mig och jag önskar att jag hade kunnat ge henne mer mod.
Men mer mod ges inte bort, det går inte att önska sig eller att slumpartat hitta. Man får kämpa sig till det och ibland tappar man fokus och ramlar iväg i tankarna, om jag som utomstående hade sett en person med texten modig över sig så hade jag kanske blivit mer medveten själv om vart mitt fokus borde ligga.

Så vad vill jag förändra i det offentliga rummet?
Jag vill ta bort rädslan och få människor att vara lite modigare. Se att de är temporära och att allt är under utveckling och i vissa fall inveckling.
Dessa tankar har gjort att jag är mer medveten om vad jag är rädd för själv, vissa saker vågar jag trotsa och andra tar fortfarande luften ur mig.
Så min rädsla är under lupp, jag försöker utforska, bearbeta och utmana den.
Jag är under utveckling,utbildning och förvandling.
Temporärt står jag här idag imorgon är jag någon annanstans.





veckans länk

Margareta Ryndel